Ibland brukar man säga om olika fotbollslag att de är cuplag, med vilket man först och främst menar att det är ett lag som går relativt bra och långt i cuper men som inte har samma chans och styrka i ligaspel. Att vara ett cuplag kontrasteras alltså underförstått med att vara ett ligalag.

Den lilla motsättningen tänkte jag det kunde vara lite intressant att rota lite djupare i – inte minst så här fredagen innan ännu en omgång av FA-cupen, och bara några dagar efter att de båda Ligacupsemifinalerna avgjorts, med resultatet att Cardiff och Liverpool, med eller utan vita kostymer, möts på Wembley i slutet av februari.

Genom åren har olika klubbar betraktats som just cuplag. Tottenham och Man Utd har under långa perioder av sina respektive historier betraktats som klubbar behäftade med just en särskild form av cupromantik. Av det kan vi utläsa att detta är något som är föränderligt, då Man Utd nu för tiden snarare betraktas som det ultimata ligalaget.

Ibland säger man samma sak fast väljer att istället fokusera på managern. Man får till exempel säga att José Mourinho är en bra cupmanager. Och Rafa Benitez var tvivelsutan en väldigt bra cupmanager, ytterst framstående på det speciella cupmötet över två omgångar.

Problemet är naturligtvis bara att ligafotboll spelas över 38 omgångar.

:::

Så vilka är då de avgörande skillnaderna mellan så kallad cupfotboll och ligafotboll? Och med skillnader menar jag då sådant som så att säga förändrar de själva grundförutsättningarna, och som gör att vissa lag helt enkelt är bättre lämpade för cupspel, och andra lag är bättre lämpade för ligaspel.

Jag ser två fundamentala skillnader.

För det första menar jag att cupspel i grund och botten baseras på att ett lag inte får förlora. Så länge laget inte förlorar så är man kvar i cupen, det är det enkla grundförhållandet. Ligaspel är annorlunda, åtminstone så länge vi pratar om ligaspel i meningen att försöka vinna ligan. Med rådande trepoängssystem, och sett till konkurrenssituationen, så är det i ligan nödvändigt inte bara att inte förlora, utan faktiskt att vinna. Det kan låta som hårklyveri, men det är i grund och botten fråga om ett lags hela attityd och mindset. Vi pratar alltså om ett lags kultur.

För det andra så blir individuell spetskvalitet mer avgörande just i cupspel. Det är oftast täta matcher och det som i slutänden blir avgörande brukar vara just det ena lagets individuella briljans, the moment of brilliance. Utslaget över en hel lång ligasäsong så jämnar dessa ögonblick ut sig, där blir det snarare viktigt att ha en kollektiv breddkompetens. Cupspel och ligaspel ställer alltså olika krav på spelartruppens sammansättning. Det blir i så måtto alltså fråga om ett lags struktur.

:::

Jaha, så om vi har rotat fram två fundamentala skillnader mellan så kallade cuplag och ligalag, så vore det ju närmast ohederligt av mig att inte försöka mig på en fyrfältare och se vad vi kan komma fram till med hjälp av den.

Och som ni säkert också lägger märke till så har jag på lite försök placerat ut några mer eller mindre kända lag i matrisen, utifrån hur jag kategoriserar dem längs de två dimensionerna.

Och genast så ser vi ju så klart att modellen naturligtvis är en förenklad beskrivning av verkligheten, men kanske ändå att den trots allt säger ett eller annat.

:::

Mest tydligt blir kanske det för klubben som med goda skäl kanske bör ses som målbilden och referenspunkten, Barcelona. Det är ju en klubb som på sätt och vis kan sägas ha löst strukturdilemmat, genom att ha en förhållandevis unik bredd av spetskvalitet. Vilket naturligtvis låter betydligt lättare än vad det faktiskt är. Om inte annat sätter mer praktiska aspekter som ekonomi käppar i hjulet.

En annan fråga man kan ställa sig är så klart, i och med att det är olika matcher, varför ett lag inte bara spelar med en inställning i en cupmatch och en annan i ligamatcher. Jag tror säkert det är något som klubbar försöker, men det är också svårt att upprätthålla en sådan dualism under en hel lång säsong, utan att det stundtals fallerar.

:::

Hur kan man då kommentera det jag mer specifikt har kommit fram till med fyrfältaren?

Börjar vi i mitten så kan man säga att jag lite symptomatiskt ser Arsenal som något utav ”stuck in the middle”. Vilket, om man kan sin strategiteori, inte är den bästa positionen. Det tenderar helt enkelt att bli lite varken eller. Å andra befinner de sig rent kulturellt i samma position som Barcelona enligt mitt sätt att se det, men man har så klart inte i närheten av samma spetskvalitet.

Stoke är naturligtvis ett klockrent exempel på ett lag som har en väldrillad rutin att absolut inte förlora. Det gör dem till ett farligt cuplag. Samtidigt är det en typ av lag som saknar spetskvalitet, vilket gör att de ytterst sällan kommer klara av att gå hela vägen och faktiskt vinna en cup. Till sist stöter de sannolikt på ett lag vars spetskvalitet helt enkelt är för hög. Andra exempel på lag i den här kategorin är Wolves, Everton befinner sig i närheten och varför inte Birmingham förra säsongen.

Man kan också utläsa något om Man Utd i matrisen. Bredd snarare än ren spets har varit och är ett av Man Utds kännetecken, även om man absolut inte saknar kompetenta spelare. Som ligalag är man genom sin breddkompetens ytterst stabilt, men i rena cupsammanhang saknar man inte sällan det där kreativa lilla extra. Kanske var det vad man faktiskt tappade när Cristiano Ronaldo lämnade laget. På 1980-talet var Man Utd ett typiskt cuplag, det är man inte riktigt längre.

Jag tycker också det är intressant att studera närmare hur man kan säga att Chelsea faktiskt har flyttat på sig i den här matrisen. Den första upplagan av Chelsea, formad av Mourinhos filosofi, var väldigt inriktade på att inte förlora. Klubbens andra upplaga är dock mer inriktad på att vinna, helt i enlighet med Abramovichs önskemål, vilket också har lett till ett mindre disciplinerat och följaktligen också mindre framgångsrikt cupfacit.

Liverpool under Rafa Benitez var ytterst utpräglat mot inställningen att inte förlora. Det tog dem stundtals långt i cuperna, men räckte inte till i ligan. Under en tid var man behjälpt av hög spetskvalitet i form av Fernando Torres, Steven Gerrard och Xabi Alonso. Kanske är det något som delvis gått förlorat sedan dess. Men Liverpool är fortfarande ett formidabelt cuplag.

Man City är inte alldeles lätta att placera. Förra säsongen var man ett betydligt mer utpräglat cuplag än vad man är i år. Att inte förlora var förra säsongens symfoni, något som gått mer i riktning mot att spela för att vinna den här säsongen, men också med kostnaden att man blivit mer öppna bakåt. Rent strukturellt är det också det engelska lag som ligger närmast Barcelona vad gäller att ha löst det så kallade strukturdilemmat. Men man har inte på samma sätt som Barcelona lyckats att även balansera kulturdilemmat, där har dualismen istället splittrat.

:::

Där går naturligtvis att stoppa in övriga lag som jag inte plockat med, och det går naturligtvis att ha flertalet synpunkter på hur jag placerat in de lag som jag har tagit med. Man kan så klart ha synpunkter på dimensionerna som sådana och vad de egentligen säger. Kanske är hela den här uppdelningen mellan cuplag och ligalag bara humbug.

Discuss please!

…………………………………………………

När jag säger att det är dagen innan den fjärde omgången av FA-cupen så ljuger jag naturligtvis.

För redan ikväll, vilket vi säkert kan tacka tv och sponsorer för, så kan vi se matcherna Watford vs Tottenham och Everton vs Fulham.

Så det blir så klart en härlig fredagskväll innan lördagens tidiga raskravaller.

:::

Efter att ha befunnit sig i rätten mest hela veckan på grund av sina skatteaffärer så måste det kännas skönt för Harry Redknapp att få lukta lite på gräset på Vicarage Road.

Kanske får det till och med honom att inse värdet med FA-cupen.

:::

Genom vinsten mot Man City så tog sig Liverpool till Ligacupfinal och sitt första Wembleyframträdande på nästan 17 år. Senast det begav sig så flashade man ju till det rejält med vita matchkostymer – innan Eric Cantona med några minuter kvar av matchen slutgiltigt sparkade ned dem från täppan.

Payback för det, och en massa annat, i helgen?

Be Champions!!

0 kommentarer

Ikväll spelas alltså den andra semifinalen i Ligacupen mellan Liverpool och Man City, en semifinal i vilken Liverpool går in med ett väldigt bra 1-0-resultat från det första mötet på bortaplan. Mötet representerar möjligheten av ännu en förlorad titelchans för Man City, samtidigt som det också representerar ett möte mellan två klubbar vars båda sätt att värva spelare har gett upphov till viss kritik.

Mycket av fakta från den här bloggen väljer jag att ta från en nyligen publicerad text på Tomkins Times, en av de bättre Liverpoolbloggarna där ute på det stora vida nätet, som gör en genomgång av Liverpools samtliga värvningar under det nyss avslutade året 2011.

http://tomkinstimes.com/2012/01/a-review-of-the-dalglishcomolli-signings/

Men där finns naturligtvis också en annan bakgrund, nämligen att Liverpools värvningar kritiseras så frekvent. Det har sagts att spelarna inte duger till, rätt kategoriska och magstarka påståenden minst sagt, samt inte minst att de har värderats till överpriser.

Just relationen till köpesumman är särskilt intressant. Känslan man får är nämligen att vad som kritiseras med värvade spelare inte alltid är deras faktiska prestationer, utan snarare att de inte presterar i enlighet med någon subjektiv föreställning om hur de borde prestera sett till en viss köpesumma.

Det sägs rent ut att man har högre krav på en spelare man köpt för £30m jämfört med en spelare köpt för £3m, men min bestämda känsla är också att man har ännu högre krav på en spelare som ett motståndarlag värvat för £30m. Folk stirrar sig kort och gott blinda på köpesumman utan att ta hänsyn till värvningens större sammanhang.

Och till stor del handlar det naturligtvis också om att man helt enkelt vill att motståndarnas värvningar ska visa sig misslyckade. Och man finner vad man söker.

:::

Det är också lite talande hur mode- och humörsvängningar tillåts påverka uppfattningarna. När Gerard Houllier handlade franskt och Benitez handlade spanskt så var den allmänna uppfattningen att Liverpool skulle tjäna på en större brittisk kärna i spelartruppen. Nu när Liverpool, föga förvånande med Dalglish som manager, handlar brittiskt så är istället uppfattningen att de istället borde handla på den europeiska marknaden.

Paul Tomkins gör ett intressant påstående, baserat på en genomgång av 2,000 Premier League-värvningar så långt tillbaka som 1994, att andelen lyckade och misslyckade köp är lika fördelade både vad gäller värvningar av brittiska och icke-brittiska spelare. Med andra ord, en värvnings success rate är lika hög för både brittiska och utländska spelare, den enda skillnaden är att det finns många fler utländska.

Det är naturligtvis en faktor som förklarar varför brittiska spelare ges en högre värdering på spelarmarknaden, det finns helt enkelt färre av dem. Och det är något som får särskild betydelse med införda kriterier av ett visst antal hemvävda spelare i spelartruppen. Det finns alltså yttre omständigheter som på samma gång gör brittiska spelare dyrare än utländska kollegor och ändå mer efterfrågade.

Men det betyder också att det blir delvis orättvist och delvis missvisande att helt och hållet utvärdera Liverpools brittiska spelarköp enbart utifrån den köpesumma de betingat. Andra faktorer än spelarkvalitet påverkar denna summa. Ekonomiskt är det också mindre relevant, då det är lönekostnaderna snarare än själva köpesumman som framför allt är det som belastar en klubbs resultaträkning.

:::

Den spelare som kanske framför allt lider av orimliga förväntningar är Andy Carroll. Detta i en sådan utsträckning att det nu finns goda skäl att tro att detta faktiskt också påverkar hans prestation på fotbollsplanen. Det hela blir alltså till en form av självuppfyllande profetia.

Det är förväntningar, från andra och kanske också från sig själv, som baseras både på att han numer spelar för Liverpool snarare än Newcastle, men också på att han betingade den närmast otroliga köpesumman £35m – en summa som egentligen inte har något med honom att göra utan som har mer att göra med att Liverpool samtidigt sålde Fernando Torres för £50m och det var transferfönstrets sista dag.

Man får se Andy Carroll för den spelare han trots allt är, en stor och tung target man som framför allt ska verka i och runt motståndarnas straffområde. Han är en spelare som måste få bollen levererad i bra lägen och lagets taktik måste vara konstruerad för att uppnå sådan leverans. I Newcastle hade han Joey Barton som kunglig hovleverantör, i Liverpool har vi sett tydliga tecken på hur Steven Gerrard kan fylla den rollen.

Sanningen är förmodligen att på lång sikt så är Andy Carroll ett bra mycket bättre och mer klubblojalt anfallsalternativ än den aldrig så omhuldade Luis Suarez. Men det förutsätter att han faktiskt ges tid och möjlighet att växa både som spelare och som människa i klubben.

:::

Det är ju nämligen på det viset som en välskött fotbollsklubb kan ”beat the market” när det kommer till spelarvärvningar. Paul Tomkins i den länkade artikeln ovan driver ju nämligen teorin att varje given klubb kan förvänta sig att lyckas med cirka 50% av sina värvningar.

Och det är förmodligen sant, så länge man ser värvningar som tämligen frikopplade från spelarutveckling och så länge man alltså värderar prestation först och främst på kort sikt. Så länge man bara spelar på marknaden så är oddsen väldigt låga att man överträffar dess genomsnitt. Det är först genom egen intern kompetens när det kommer till spelarutveckling som man har möjlighet att förädla spelarens kvalitet och därmed över tid öka aktuell procentsats för success rate.

Det vill säga, en klubb med begränsade ekonomiska resurser som Liverpool måste ha en strategi som går ut på att sätta marknaden ur spel. Alternativet är att kunna ha en ”köp och släng”-strategi som Man City, men en sådan strategi förutsätter närmast obegränsade ekonomiska resurser, eller begränsat finansiellt ansvarstagande.

Det dummaste Liverpool alltså kan göra i nuläget är alltså att ge sig ut på spelarmarknaden ännu en gång för att hitta ett upplevt bättre alternativ till Andy Carroll, Stewart Downing, Charlie Adam och Jordan Henderson, som man rätt eller fel menar ännu inte presterar på den nivå som krävs.

:::

Det handlar rätt ofta om att man gör det perfekta till det godas fiende. Ett annat sätt att uttrycka detta är att gräset alltid på något vis är grönare på den andra sidan staketet.

Liverpool kan inte rimligtvis konkurrera om världens allra främsta spelare, vare sig deras market power eller deras lönebudget tillåter det. Supportrars drömmar om häftigare värvningar, och kanske det orimliga idealet om den perfekte spelaren, gör att man tenderar att vilja se bristerna i de spelare man faktiskt har, snarare än de värden de faktiskt bidrar med.

Och naturligtvis är detta fenomen inte något som är på något sätt exklusivt för Liverpool.

…………………………………………………

Paolo Di Canio är en livlig rackare och har onekligen satt färg på League Two under sin debutsäsong som manager för Swindon. I helgen blev han utvisad för smått otroliga tredje gången den här säsongen.

:::

Chris Bascombe på Telegraph tar ett något mer bistert perspektiv på Liverpools värvningar och allmänna ligasituation.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/9031568/Liverpool-manager-Kenny-Dalglish-feels-the-heat-as-signings-fall-flat-with-Bolton-defeat-the-latest-blow.html

Sedan kan man naturligtvis ha precis vilka kritiska synpunkter som helst. Men det faktum att Liverpool står på tröskeln till en cupfinal är väl ändå att betrakta som ett steg framåt jämfört med de senaste två säsongerna.

:::

I kommentarsfältet för någon vecka sedan var det någon som efterlyste ett videoklipp på mig när jag spelar bordtennis. I det här klippet syns jag faktiskt stundtals och någonstans. Men inte blir man något klokare för det. Bra mycket tjockare var jag i alla fall när det där klippet spelades in. Eller som jag hellre ser det, bra mycket smalare är jag nu.

Be Champions!!

0 kommentarer

Under gårdagen satte jag mig ner för att se filmen Moneyball, filmen om Billy Beane, general manager för Oakland Athletics, och hur man med hjälp av detaljerad och statistisk spelaranalys förändrade amerikansk baseball i grunden under den första halvan av 2000-talet. Mot slutet av filmen förekommer karaktären John W Henry, ägare av Boston Red Sox, i en scen när han försöker rekrytera Beane.

Det hela har direkt bäring på engelsk fotboll i och med att John W Henry, alltså i verkligheten, sedan tidpunkten för filmens händelser har köpt Liverpool med uttalad ambition att använda sig av just Moneyball-strategi för att än en gång föra upp Liverpool på täppan, som han tidigare gjort med just Boston Red Sox i USA.

Moneyball är egentligen bara ett samlingsnamn för ett mer vetenskapligt och systematiskt sätt att förhålla sig till spelaranalyser och lagbyggande, ett sätt att använda sig av statistik och nyckeltal snarare än det tämligen hokuspokus-liknande häxdoktori som tidigare präglat klubbarnas spelaraktiviteter. Idén är att hitta och värva de spelare som är undervärderade på spelarmarknaden, sett till sina prestationsmått, och kräma ut maximalt ur dem.

Det är en strategi som först och främst utvecklades för att lösa ett på samma gång enkelt och komplicerat problem: Nämligen hur ska en klubb med underlägsna ekonomiska resurser kunna konkurrera med och besegra andra klubbar med överlägsna resurser?

:::

Men på vilket sätt är då denna Moneyball-strategi och de teman som framförs i filmen översättbara till engelsk fotboll i allmänhet och kanske Liverpool som klubb i synnerhet? Vad för effekt kan man förvänta sig att strategin ska ha inom engelsk fotboll, liknande den effekt som den hade inom amerikansk baseboll?

Man kan adressera de frågorna genom att titta närmare på var och en av strategins olika beståndsdelar:

Systematisk och statistisk spelaranalys

I filmens värld framställs Moneyball-strategin som fullständigt banbrytande jämfört med den djupt rotade kultur, de fasta föreställningar och för givet tagna sanningar som fanns inom den amerikanska basebollens scout-system där såväl frågor som svar var bestämda mer eller mindre i förväg. Scouterna som de framställs i filmen är närmast att betrakta som någon form av astrologer, horoskop lika pålitliga som deras spelarrapporter.

Det är möjligt att basebollen faktiskt var så outvecklad på den tiden, det är definitivt en idrott med djupt rotade värderingar i det amerikanska folkhemmet. Men det finns två skäl till varför jag tror att den revolutionära effekten på fotboll kommer bli betydligt mindre än vad den aktuella filmen porträtterar.

För det första att fotbollen sedan länge redan har anammat ett väldigt vetenskapligt sätt att mäta och observera spelares prestationer. Där finns statistik och nyckeltal i oändlighet, och moderna fotbollsklubbar har tillgång till en otrolig teknisk expertis för att värdera minsta aspekt av varje enskild spelare. Moneyball-strategins added value är helt enkelt klart lägre inom fotbollen än vad den eventuellt var inom basebollen.

För det andra, och här riskerar jag möjligen bli lite konservativ i mitt sätt att uppfatta det hela, så är fotbollen en delvis annan sport än baseboll. Det är en mer flödande sport, av en mer kollektiv natur, med mer direkt interaktion mellan spelare än vad som är fallet inom basebollen, som är mer en serie av återkommande fasta situationer baserade runt enskilda spelare. Det gör det desto svårare och mer komplicerat att få fram vettiga statistiska mått och nyckeltal.

Undervärderade spelare, market value

Grundfundamentet för Moneyball-strategin är alltså att hitta spelare som är undervärderade på spelarmarknaden och därför billiga, vilket ska möjliggöra för klubbar med små ekonomiska resurser att konkurrera med desto rikare klubbar.

Det kan förvisso vara lite orättvist att redan nu fälla ett omdöme, givet att Liverpool bara tillämpat den här strategin i drygt ett år, men just det här får man inte intryck har fått något genomslag ännu. Huruvida Liverpool har värvat bra eller dåligt är en helt annan fråga, men att säga att de ansträngt sig för att hitta undervärderade spelare på marknaden vore naturligtvis helt fel.

Snarare ser vi det motsatta, en villighet att spendera inflaterade marknadspriser för en viss spelartyp. Inget fel med det nödvändigtvis, men inte i enlighet med bekant Moneyball-strategi. En sådan strategi passar inte in på någon av de mer profilstarka spelarköpen – Luis Suarez, Andy Carroll, Stewart Downing, Jordan Henderson och så vidare. Möjligen kan man se José Enrique som en sådan form av värvning.

Möjligheten är så klart att Liverpools klubbledning som ett led inför en mer utvecklad Moneyball-strategi såg behovet av initiala höga investeringar för att skapa en mer omedelbar plattform för laget att bygga vidare ifrån.

Resursmässigt underlägsna klubbar

Enligt teorin är det också resurssvaga klubbar som ska tillämpa den här strategin, vilket på samma gång låter helt naturligt som något märkligt när det då visar sig att det är Liverpool som på ytan går i bräschen för den. Å ena sidan är Liverpool naturligtvis resursmässigt underlägsen en klubb som Man City. Å andra sidan så kan knappast Liverpool betrakta sig som en av engelsk fotbolls resurssvaga klubbar. Tidigare spelarköp, lönebudget, omsättning – i allt så är Liverpool tvärtom en av de stora drakarna.

:::

En annan klubb som på omvägar kan sägas ha tillämpat Moneyball, eller åtminstone en form av variant av den, är Tottenham. Damien Commolli, som nu är sportdirektör i Liverpool var tidigare i klubben. Naturligtvis kan man också hävda att Tottenham nu drar nytta av denna strategi. Om detta kan man säga två saker. Dels att Tottenham också naturligtvis är en tämligen stor och resursstark klubb. Dels att den spända relation som Harry Redknapp ändå haft med Tottenhams klubbledning över klubbens spelaraffärer visar på ett filmens och strategins teman, hur managern får ett allt mindre personligt svängrum över klubbens värvningspolitik.

Jag är alltså inte helt imponerad av Moneyball-strategin som sådan, främst för att jag inte riktigt ser det nya med den inom engelsk fotboll. Att försöka hitta value on market är knappast någon revolutionerande tanke, och strategin att utveckla spelare tillämpas av de flesta klubbar. Att just Liverpool går i bräschen som förespråkare för strategin blir i mina ögon dessutom något ironiskt, när jag tänker att det nog framför allt är närmaste grannarna Everton som mest och bäst tillämpar den i praktiken och för fullt. Även om de aldrig riktigt använt sig av just den terminologin.

Ett sätt finns det dock för Moneyball att få rejält fotfäste inom engelsk fotboll, och det vore om den strategin började tillämpas mer systematiskt i The Football League. Där finns fortfarande vissa tendenser till favoured ways of thinking när det gäller spelarköp. Man tenderar att värva namn snarare än spelare i många fall, och standardmetoden tenderar vara att spendera snarare än att planera, vilket ofta ges uttryck i dålig ekonomi. Här kan man dessutom verkligen tala om att klubbarna är resursmässigt underlägsna.

Om Moneyball som strategi och managementmodell skulle kunna få fotfäste i The Championship, League One och League Two, då skulle den verkligen kunna få rejäl betydelse för engelsk fotboll.

…………………………………………………

Dagens matcher: Norwich vs Chelsea (13:45), Everton vs Blackburn, Fulham vs Newcastle, QPR vs Wigan, Stoke vs West Brom, Sunderland vs Swansea, Wolves vs Aston Villa och Bolton vs Liverpool (18:30).

:::

Kenny Dalglish yttrade sig lite lustigt på gårdagens presskonferens om ett av sommarens spelarköp, Stewart Downing: ”Stewart is a better player than I thought he was going to be. /…/ He is quicker than what I thought he was and he is quicker than Carra thought he was as well.”

Naturligtvis försvarar Dalglish en kritiserad och kanske ifrågasatt spelare, värvad i somras för £20m, och det gör han så klart rätt i, men ibland blir det ju lite roliga ordvändningar av det.

:::

Filmen då? Nja, den var väl sådär.

Be Champions!!

0 kommentarer